En desperat önskan

Lilla kalle kom inkrypandes på mitt kontor. Ja ni läste rätt. Krypandes.
 Innan han kom till sina ägare bodde han med en stor arg man
som inte tvekade att ta skyffeln ute på gården och slå kalle hårt över ryggen.
Observera att kalle är en liten herre, sådär liten så du kan lyfta upp han med en hand.
Vi har Doris som brottades ner på en klinik av ett helt gäng människor för att hon skulle få en spruta. Hon skrek för fulla muggar och de tog i hårdare.
Eller Erik som redan som 12 veckor fick huvudet ner dunkat i golvet när han gjorde som
alla valpar. Fick ett glädjefnatt och tog en tugga av mattan i farten. Då klämdes munnen igen och huvudet åkte i backen gång på gång. Han skulle minsann inte ta över familjen.
Molly som rekommenderades av rasklubben att avlivas som 9 veckors valp för att hon var aggressiv. Men det som aldrig sas högt var att hon hade växt upp i en hundgård och slagits för sitt liv utan sin mamma, ensam med sina syskon tills de skulle lämnas över till ägarna.
Lilla Harry som skällde till lite lätt på klubben och instruktören som stolt visade hur man ”lägger ner” en hund. Eller den lilla 7 veckors killen som akut åkte in till veterinären och fick ligga helt ensam i en bur utan smärtlindring i 12 timmar då det var brist på personal… 

---

Det pratas rangordning, att hundarna kommer ta över, att vi ska bestämma och att prestationen ska vara på topp. Att hundarna aldrig ska få chansen att bestämma – att de ska lyda. Monster bakom deras blanka ögon och fuktiga nosar som väntar på att få chansen att styra oss med hjärnhand. Som vi måste bryta ner och få till de hundar som de ska vara.
 
De kommer in en efter en på mitt kontor. Hundarna som bär på deras rädslor och ångest som kryper in i bröstkorgen på mig. Ägarna som är uppgivna och inte förstår vad de gör för fel. Metoderna och råden har blivit hårdare och hårdare och problembeteendena blir värre och värre under resan de gjort innan de klev in i vår byggnad.
Jag hör om misshandel på hunddagis, jag hör om veterinärer som aldrig borde få röra ett djur, jag hör om kurser där man lär ut hur man ”kuvar en hund” och jag hör om människor som arbetar ”bort” beteenden genom att skada djuren.

Historierna lägger sig som en tjock dimma på vårt hundcenter och allt jag ser är dessa valpar, unghundar som utsätts för våldsamma relationer, psykisk misshandel och lever i misär för att folk i min bransch ger råd som en annan kallar för tjänstefel.

Jag blir fortfarande mållös. Genuint förbannad. Önskar att jag kunde få bort dessa människor från marknaden och känner en otrolig sorg för dessa hundar och allt de hunnit gå igenom. För det är så, vi i branschen har dåligt med riktlinjer och lagar kring vem som får arbeta med dessa saker. Vem som helst kan faktiskt kalla sig för instruktör, hundpsykolog eller hundtränare. Vem som helst.

Vilket skapar problem, kanske inte för personen i fråga som plockar in sin lön men för djuren, för familjerna. Skapar trauman och förstör relationer. 

Vi som arbetar med hundägare och deras hundar har ett ansvar. Ett stort ansvar att kunna förvalta, hjälpa och ta hand om våra hundar efter deras behov, känslor och livsöden.
Oavsett om man arbetar med att rasta hundar, som veterinär eller utbildar kommande yrkesmässiga i branschen. Vi måste veta vad vi håller på med, vi måste ha kunskap kring det vi arbetar med och vi måste komma ifrån våldsamma metoder för det vi vet efter års av forskning och studier är att det inte fungerar! 

Lyxen i mitt arbete är att jag får se resorna som hundägarna gör med deras hundar när de ändrar tänket. Slopar det hårda och arbetar med förståelse, kärlek och respekt. Relation.
Det är magiskt att se förändringen och magin i dessa resor. Hur allt är möjligt.

Men problemet kvarstår kring de andra, de som arbetar med det motsatta tänket och hur detta kryper ner i åldrarna hos hundar ner till valpstadiet. Där kan inte jag som enskild människa ändra på kulturen utan där har alla ni hundägare ett ansvar.
Vad har personen för utbildning? Är de H-märkta?
Helt enkelt; Vet du vem du anlitar?

Jag har en önskan, en desperat önskan och det är att alla ni där ute som har hund kollar upp vilka ni tar hjälp av. Om de har alla dessa viktiga bitar och om de inte har det, anlita någon som har det. För det är det enda sättet att komma i hamn med denna otroligt viktiga sak. Att få bort våldsamma metoder från marknaden.

För det finns ett helt gäng där ute som mig, som arbetar med forskning, förståelse, kärlek och bär på år av kunskap. Vi finns här ute i hela vårt lilla land och vi tar emot er med
öppna armar, ni måste bara hitta oss och vara kritiska kring vem ni anlitar.
 
** Kvalitetssäkra den du anlitar enkelt genom att söka på företaget hos Svenska Hundföretagarna. Finns de med där kan du lita på att de har rätt utbildningar och följer de riktlinjer som bygger på känsloliv, relation och förståelse.